Veronica Pettersson

Kategori: Tankar och åsikter

"Men annars blir jag kallad fegis"


                                                         Fotograf: Josefine Larsson

All right, det är en helt vanlig onsdag i mars. Eller vänta... är det verkligen det? NEJ! Det är ju för fasen den Internationella Kvinnodagen. År 1910 har kvinnorna kämpat sig till rösträtt. Kan inte sticka under stolen med att vårt samhälle har bättre jämställdhet än många andra länder, men det finns alltid utvecklingsmöjligheter. Så, varför SKA vi nöja oss? Finns INGEN anledning. Visst, vi kvinnor har fortfarande rösträtt men det finns på andra ställen våra röster vill tystas ned. I många fall om man tar en diskussion om jämställdhet tycker män ofta att man är en fitta, fått för lite kuk och så vidare. Jag har själv inte gett mig in i någon sådan diskussion, utan har sett hur det kan se ut i kommentarsfält, forum eller på Facebook rent allmänt. Vi kvinnor får redan som flickor lära oss i tidig ålder att vara duktiga, söta och ansvarsfulla medan det är okej för pojkar att vara bråkiga och göra sin röst hörd på ett annat sätt. Någonting som faktiskt fortfarande finns är så kallade "stötdämpare", har för mig att jag själv fått vara det, men även läst kurslitteratur under min utbildning på högskolan där det tagits upp. Detta begrepp innebär att en flicka sätter sig i mitten av två pojkar som är "bråkiga" för att skapa en lugnande effekt. Hur sjukt är inte det??! Fast det är klart "boys will be boys". Det finns en del vuxna som accepterar detta. Jag anser att det handlar om vilka förväntningar vi sätter på barn och en annan sak som är förekommande är om man har stämplat ett barn som "bråkigt" för att man upplever att det alltid uppstår konflikter med barnet. Det kan mycket väl vara så, men i många fall gör barn inte som vi säger utan som vi gör, med andra ord märker barnen om ett barn har fått en stämpel som "bråkig" och det gör att barn till slut också kör en ful strategi med att skylla på det "bråkiga" barnet när en konflikt uppstår och vill gärna utesluta barnet i sin lek. 

Oj, nu svävade jag iväg lite från ämnet... men det jag vill få fram är att det blir problem om vi accepterar ett visst beteende. Då blir det ett negativt mönster som upprepas och uppfattas som okej. Den så kallade machokulturen, det är inte män vi feminister ogillar, utan det är män i grupp. Det är en jävla skillnad, för i grupp blir det en helt annan jargong. Tro mig, jag har sett det som fritidsledare bland 10-12 åringar. Det var två killar som körde en rumplek. Jag hade hört lite hur dessa två killar snackat... innan en av killarna kom fram till mig och sa "säg att jag har tagit dig på rumpan". "Nej, du har ju inte gjort det". "Nä, men kom igen säg bara att jag har gjort det." Jag upprepade mitt svar. "Men annars blir jag kallad fegis". "Jag kommer inte säga det, för du har inte gjort det och det är inte okej att tafsa på någon tjej." För mig var det en självklarhet att INTE acceptera detta beteende. Fast är väl medveten om att det handlade om hierarki mellan dessa killar och det är någonting jag INTE ville stötta. Vilket leder mig vidare... vi kan ju snacka om hur kvinnor ständigt blir tafsade på när man till exempel är ute, låt oss snacka om vad vi kvinnor får utstå när man är på nattklubb... jag tror faktiskt aldrig jag har varit ute och inte fått en hand på röven eller liknande. Jamen, vad hade du på dig? Eller äsch, det får man ju ta? Några liknande påståenden kan man få och det här kommer inte endast från män, utan vi kvinnor som borde hålla ihop... går emot varandra... är inte det tufft nog att ta massa skit från män och känna att man inte har rätt till sin egen kropp. För det har du inte längre, det är bara att inse och är man sexuellt aktiv som kvinna så blir man stämplad som hora och slampa... medan män blir höjd till skyarna - kallad kung och så vidare. Det centrala i detta är att det görs skillnad på män och kvinnor.

Därför ÄLSKAR jag detta initiativ av dessa killar. Som sagt, machokulturen sker i grupp... och därför har de startat ett UF-företag där dem åker till fotbollsklubbar och pratar om jämställdhet.

Ni borde verkligen se denna video!! Så jävla bra!!

 

Trots att det är 2017 har kvinnor fortfarande lägre lön än män, även om det är exakt samma jobb. Det har vi patriarkatet att tacka för. Så ni som gratulerar oss kvinnor på vår dag... texten ovan är faktiskt vad ni gratulerar. Jag förstår att tanken är god att gratulera oss till  att vi har rösträtt. Men mer än så anser jag inte det finns att fira och det är inte pessimisten som har talat snarare realisten.

Kämpade med att hålla käften.


Fotograf: Cecilia Hellqvist

Jag har känt i tonåren att jag inte passat in, för jag har haft min egen stil, personlighet och allting man lär sig tidigt att man inte ska ha. Sticka ut ifrån mängden är ju inte någonting att sträva efter. Om man är en sådan person kan man lätt bli en ”hackkyckling”, vilket jag blev. Jag var med ett tjejgäng och tjejer kan vara rent utsagt förjävliga mot varandra… blickar och ord kan verkligen såra. I detta fall valde jag att tiga och ignorera deras beteende. Det var särskilt en tjej som höll på. Men det fanns trots allt de som behandlade mig bra i gänget, därför fortsatte jag svälja beteendet. Men känslan att jag aldrig räckte till för två och särskilt en fanns alltid där, både medvetet och omedvetet. Vi i gänget umgicks på fritiden och vi hittade på roliga saker. Fast jag tvekade oftast på att gå, men då var det andra som övertalade mig att komma. Jag kan erkänna att jag inte hade det lika roligt som dem, för det var alltid någonting jag gjorde som var fel. Kände mig inte helt och hållet en del av gänget.

Till slut var gränsen nådd och jag röt ifrån – fick en tjej att gråta i skolan. Hon fick alla mina känslor på en och samma gång. Jag hade tigit för länge. Jag pratade inte med henne förrän efter två dagar. Det konstiga är att de andra tyckte att jag skulle prata med henne tidigare (trots att dem vet hur jag hade blivit behandlad), men det gjorde jag aldrig utan väntade i två dagar och sedan berättade jag för henne hur jag kände. Trots att jag inte fick någon positiv respons, ett förlåt eller liknande. Så kändes det så jävla bra att ÄNTLIGEN fått ur mig mina känslor.

Helt ärligt, jag får lite tårar när jag skriver detta inlägg… för det var en skitjobbig period. Jag kämpade och kämpade med att hålla käften. I dag fattar jag inte ens varför? Varför öppnade jag inte bara min käft och fick slut på känslorna som fanns inom mig? Jag har faktiskt ingen aning. Men förmodligen för att jag inte ville skapa dålig stämning i mitt tjejgäng. Jag tog hänsyn till alla andra förutom mig själv, jag svek mig själv.

Det jag vill få fram är att man alltid kommer möta motgångar. Särskilt om du är dig själv, har din egen stil och personlighet. Allting som gör att du sticker utifrån mängden. Det lättaste hade varit att bara ställa mig i ledet som alla andra. Men jag vägrar att göra det, för jag vill INTE vara som alla andra. Skulle må dåligt om jag ens försökte.

Jag uppmuntrar er alla att VÅGA vara er själva! Trots att samhällets normer är HELT fucked up.

Upp